Vad tiden går fort när man har mycket att göra. Mycket och mycket, men att arbeta i trädgården är för mig väldigt stimulerande. Nu har det tyvärr varit kallt och ruggigt i några dagar så trädgården har varit vilande från mina spadar och krattor. Kanske tur för den. Som jag berättat tidigare så har jag nu påbörjat min rehabilitering på Stresskliniken. Det vara med blandade känslor som jag for dit i tisdags. En orolig natt och tryck över bröstet på morgonen, men jag sa till mig själv att nu gäller det och jag vann över min ångest. Vi var nog alla lite nervösa inför den första träffen, men vi kände oss nog lättar till sinnet efteråt. 8 personer med olika bakgrund, men med nästintill samma symtom. Jag vill inte säga att det var fantastiskt, men när vi skulle berätta om oss själva så kändes det flera gånger som om det var mig de beskrev. Jag kände dock att jag kanske hade tagit tag i mitt liv tidigare och fått bättre och snabbar hjälp, eftersom flera av de andra dragits med sina symtom i flera år och ignorerat dem. Sjukskrivningar, arbete, sjukskrivningar...... Inte tagit hjälp och inte insett problemet och sett allvaret i det. Nåväl, vi har börjat och mitt första intryck var positivt, så nästa träff kommer nog att kännas mindre besvärande, hoppas jag.
Igår gjorde vi en liten kvällsutflykt hela familjen. Vi åkte till Selet och tittade på de enorma mängderna vatten som forsar fram efter älven. 14000 kubikmeter i sekunden var det visst någon som räknat ut att det forsade fram. Tog några bilder som kanske inte riktigt visar hur mycket det var och absolut visar inte bilderna det dånande ljudet som fick oss att häpna. Naturens krafter är häftiga och oberäkneliga, precis som livet. Man vet aldrig hur morgondagen kommer att bli.
Kram på er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar