Jaha, nu sitter jag då här igen och ska skriva om hur livet ser ut just nu. Om jag skall vara ärlig så känns det sådär, trots en underbar dag med min son vid Vindelälvens strand, närmare bestämt Ekorrsele, där vi fiskade och hade picnic medans Leo hade en tur med glada turister på forsränning med Forsknäckarna. Jag har dessutom haft några härliga dagar hos mina föräldrar vid havet. Jag känner mig ensam och trött och lite rädd. Rädd för vad undrar ni nog. Jo, att vara ensam är jättejobbigt. Jag har aldrig tidigare tyckt det, men under den tid jag varit sjukskriven har ensamhetsrädslan infunnit sig. Rastlös, orolig och lite ledsen. Bli inte oroliga ni också, det går över, hoppas jag. Det skulle ju vara underbart ifall jag kunde ta vara på denna ensamtid, men icke. Jobba frenetiskt inne eller ute är en bra medicin för mig, men i längden inte för min själ, jag vet. Att vara rastlös trots att jag är igång hela tiden är ganska jobbigt. Kanske känner jag även en oro inför hösten och att sommaren skall ta slut.
Höstens arbetsträning känns somliga dagar kul, men inte somliga. Tänk om det inte funkar. Jag måste försöka släppa det och ta en dag i taget. När jag då sitter i min ensamhet så kommer dessa tankar, det är ofrånkomligt. Nu vet ni hur dagsformen är. Nu lite positiva händelser. Dagarna hos mina föräldrar har varit underbara, helt kravlösa. Det har varit som att bo på ett Pensionat med helpension. Jag har slappat, plockat blåbär, spelat kort och haft det bara trevligt med min dotter och mina föräldrar. Hela tiden har jag ändå längtat hem och tur är väl det. Jag älskar mitt hem och vill helst bara vara där. Trots det är ju lite miljöombyte aldrig fel. Vi har nu några dagar här hemma som bara jag och Lillstrumpan är tillsammans. Hon kommer delvis att vara på vift, men jag missunnar henne inte det. Jag kan ju inte tvinga henne att vara hemma med sin mamma hela tiden. Hon måste få njuta av livet tillsammans med goda vänner nu när hon har sommarlov. Killarna i familjen kommer hem på söndag och återställer tillvaron igen. Ensamheten är slut och därmed ångesten. Nä, nu låter det tragiskt igen. Kanske måste det göra det ibland, när det mesta har varit härligt under en längre tid. När ens situation är fylld av aktiviteter hela tiden, finns inte utrymme för att tänka efter hur man egentligen mår. Det går dock inte att alltid förtränga känslorna för jag vet att de kommer att pluppa upp då och då. Till sist vill jag att ni skall njuta av bilderna jag tagit vid älven och ute vid havet samt bilder av altanen förstås, den som vi blev så nöjd med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar