Glad men trött

Stånk och stön, äntligen hemma. Halkigt och spårigt och noll sikt pga. ännu mer snö. Hemma var gården faktiskt skottad av vår snälla traktorburne granne. Finns det något tråkigare än att packa upp efter att man varit borta. Det är tvätt, småprylar nerstuckna här och där. Bilen är smulig och full av godispapper, äppelskruttar m.m. Alla är lagomt nöjda trots en trevlig men hektisk helg som funktionär i slalombacken. Magen kurrar och det blir en pizza på Blå huset. När allt detta är fixat och sockernivån är normaliserad ja då lägger man sig framför Tvn och somnar. Sköönt!! Jag kunde faktiskt under denna helg känna glädje av att bidra med något viktigt. Den viktiga rollen som aktiv förälder under tävlingshelg. Trots denna glädje så känns det nu att det har varit lite väl många bollar i luften. Jag är slut i kroppen, men det är även kortslutning i mitt huvud. Hoppas bara att det känns bättre imorgon. Jag har insett att det många gånger är de roliga sakerna som gör att krafterna tar slut, man vågar eller hinner inte stanna upp och tänka efter när allt känns roligt och inspirerande. Att kunna lyssna till sin kropps reaktion är inte alltid så lätt när tempot går i 200. Att säga NEJ till olika uppdrag är inte min grej, men det har blivit något som jag måste lära mig. Det känns faktiskt skönt de gånger det hänt. För varje dag som går känner jag att jag börjar hitta tillbaka till min kropp och själ igen. Jag har skrattat av glädje i helgen och jag har varit trött efter fysisk aktivitet. Citatet bredvid tyckte jag kom väl till pass just i denna stund. Lev väl!

Yngre blir man inte, men klokare

Det kan tyckas att mina bästa år är nu och visst kan jag hålla med om det. Att jag däremot börjar närma mig 40 känns underligt. Mina närmast vänner brukar ibland påpeka detta på ett skämtsamt sätt. En vän från förr gav mig en tavla när jag fyllde 30 med ordspråket "Yngre blir man inte, men klokare" Detta håller jag verkligen med om. Man lär sig något nytt varje dag. Min syster och mor ringde här om dagen och undrade vad jag önskade mig i
födelsedagspresent. Jag tänkte då genast att det är mycket det. Ett härligt liv, kärlek, massor av pengar, glada barn, listan kan bli lång. Inget av detta kan köpas, men om jag nu måste komma på något som är köpbart så står ett LJUSHUS högst på listan. På http://www.4myhome.se/ finns fantastiskt fina ljushus och även annat för hemmet. Jag vet att webbhandel inte är aktuellt i denna stund, men ett saftigt presentkort på http://miaslustgard.se/ skulle också passa bra.

Cold, very cold

Brrr.. Nu har det varit kallt, riktigt kallt sedan innan jul. I morse var det -32 grader. Nog känns det i både kropp och själ att våren gärna får komma ordentligt. Som tur är lyser en härlig sol som nu faktiskt värmer riktigt bra mot solväggen. Mina dagar hankar sig fram med positiva känslor. Har börjat planera mina dagar på ett annat sätt än tidigare. I vår familj är det ibland mycket känslor i luften, den darrar faktiskt ibland. Nu har det gått några dagar då alla på något vis infunnit sig i en slags harmonisk tillvaro. Detta är otroligt skönt och läkande för själen och även för familjelyckan. Våra helger består allramest av att få tiden att räcka till. Alpinskidåkning på tävlingsnivå innebär många långa resor nästan varje helg. Leo, min man, har tagit sitt ansvar med att åka med på alla tävlingar. Jag och Lillstrumpan stannar gärna hemmavid och myser med en film och ordentliga sovmorgnar. Den kommande helgen åker vi tillsammans upp till vårt lilla mysnäste, Nalovardo. Lillprinsen har tävling, medan jag och Lillstrumpan sköter markservicen. Riktigt mysigt är det där i vår gamla men trevliga husvagn. Gå gärna in och läs mer om Nalovardo.

http://www.lapplandskatan.nu/vinter/index.php

Engagemang på gott och ont

När tankarna snurrar i mitt huvud så handlar det ofta om det liv som vi i vår familj just nu genomgår. Igår fredag hade vi fredagsmys. Hockey och Super-G präglade vår kväll framför tvn. Mysigt, nja, men lugnt och skönt. Lillstrumpan var inte hemma. Kanske kan jag inte kräva att en 16-åring ska sitta med sina föräldrar och lillebror en fredagkväll. Jag har inte riktigt börjat vänja mig vid att mina barn inte alltid är närvaarande rent fysiskt. Men de finns alltid i mitt hjärta. Att känna sig orolig över det mesta när det gäller ens barn kanske inte är något specifikt fenomen bara för mig, men jag har svårt att acceptera att de båda påbörjat sin väg mot att bli självständiga individer. Självklart ser jag det som ett friskhetstecken att de har den viljan. Jag hoppas att mitt engagemang och min närvaro kommer att belönas någon gång.
Mina barn och min familj är mitt allt, men ibland känns det som att de styr även mitt egna privata liv. Jag måste lära mig skilja på mitt yrkesliv, min egna tid, familjelivet samt min och Leos tid tillsammans. Det sistnämnda har på senare tid tyvärr fått stå åt sidan väldigt mycket.
Det mesta kretsar runt våra barn och deras välbefinnande. Var tog vårt gemensamma liv vägen? Det måste ske en förändring och det nu!!!

Den långa vägen

Att just jag har börjat blogga ingår i min självläkande process. Min själ och kropp har under en längre tid varit slutkörda. Jag börjar nu se ljusare på mitt liv och vill därför berätta för er alla att efter mörker kommer det faktiskt ljusare tider. Övergången från den mörka vintern till den ljusa våren, när nytt liv skapas, kan faktiskt jämföras med den livsresa jag för stunden genomgår.

Livets njutning

Att åter vakna en dag och upptäcka att vårsolen faktiskt börjat visa sig innebär både positiva sprudlande känslor, men också att vårt hus består av damm mycket damm. Fönstrena är randiga efter höstens och förvinterns regnande. Men att då bara njuta av att det snart är Vååår får mig faktiskt att glömma detta. Jag är absolut inte ensam om detta fenomen som sker när solen kommer upp ovanför horisonten och som både ger oss kraft och glädje, men även ångest över utsikten i våra hem. Njut av livet det går inte i repris.