Vatten, vatten bara vanligt vatten

Vad tiden går fort när man har mycket att göra. Mycket och mycket, men att arbeta i trädgården är för mig väldigt stimulerande. Nu har det tyvärr varit kallt och ruggigt i några dagar så trädgården har varit vilande från mina spadar och krattor. Kanske tur för den. Som jag berättat tidigare så har jag nu påbörjat min rehabilitering på Stresskliniken. Det vara med blandade känslor som jag for dit i tisdags. En orolig natt och tryck över bröstet på morgonen, men jag sa till mig själv att nu gäller det och jag vann över min ångest. Vi var nog alla lite nervösa inför den första träffen, men vi kände oss nog lättar till sinnet efteråt. 8 personer med olika bakgrund, men med nästintill samma symtom. Jag vill inte säga att det var fantastiskt, men när vi skulle berätta om oss själva så kändes det flera gånger som om det var mig de beskrev. Jag kände dock att jag kanske hade tagit tag i mitt liv tidigare och fått bättre och snabbar hjälp, eftersom flera av de andra dragits med sina symtom i flera år och ignorerat dem. Sjukskrivningar, arbete, sjukskrivningar...... Inte tagit hjälp och inte insett problemet och sett allvaret i det. Nåväl, vi har börjat och mitt första intryck var positivt, så nästa träff kommer nog att kännas mindre besvärande, hoppas jag.

Igår gjorde vi en liten kvällsutflykt hela familjen. Vi åkte till Selet och tittade på de enorma mängderna vatten som forsar fram efter älven. 14000 kubikmeter i sekunden var det visst någon som räknat ut att det forsade fram. Tog några bilder som kanske inte riktigt visar hur mycket det var och absolut visar inte bilderna det dånande ljudet som fick oss att häpna. Naturens krafter är häftiga och oberäkneliga, precis som livet. Man vet aldrig hur morgondagen kommer att bli.

Kram på er.

Fånga dagen!

Att under en längre tid nu mått relativt bra så blev det ett litet bakslag igår söndag. Krafterna var slut och en olustig känsla spred sig i kroppen, ångest. Kanske har det blivit lite mycket aktivitet de senaste dagarna, men det var roligt att äntligen känna ork och glädje igen. Jag är inte så ledsen för detta för jag vet att det kunde hända. En ny dag med nya kanske mindre styrda aktiviteter och måsten är nu det viktigaste för att komma tillbaka på banan. Carpe Diem, Fånga dagen, är ett favorituttryck som jag ofta tänker på att leva efter. Trots bakslaget är jag vid gott mod och ser nu fram emot min rehabilitering på Stresskliniken som börjar den 25 maj. Ytterligare en rolig sak som hänt är att vi efter 6 månaders isolering från socialt umgäng här hemma, nu äntligen orkade bjuda hem grannarna på middag. Jag var så lycklig efter denna kväll och alla verkade så avslappnade. Till och med under förberedelserna på dagen kände jag lugnet.

Jag njuter av varje härlig dag, gör det ni också!

300 stenar, minst!

Vilken härlig dag det varit idag. En riktigt värmande sol även i skuggan. Vi har, håll i er, hela familjen varit i trädgården och räfsat ihop löv och även mossa. Hua, vad vi har mossa i vår gräsmatta. Hoppas det försvinner när gräset börjar växa. Vi gjorde även ett ryck med våra rabatter som omringar hela huset faktiskt. Det är tur att vi har en granne med resurser. Åkte i väg med Perra och hämtade en hel traktor skopa med sten, runda stenar. Jag fick för första gången i mitt liv åka traktor. Dessa stenar har vi nu lagt som kant runt rabatterna. Det blev verkligen snyggt, tycker jag. Jag har inte räknat stenarna, men nog är det uppemot 300 stenar!!! Välordnat blev det iallafall. När allt var klart så kom regnet. Jag är inte så ledsen för det. Kommer nu ryssvärmen till helgen är det bra att det regnat i förväg. Allt blir så rent och fint och även grönt. I går kväll gjorde jag en lustig upptäckt. Ute på våran gård satt en stooor padda, jag menar verkligen stooor! Alla andra sov så jag var tvungen att ta en bild på den. Tyvärr något suddiga bilder. Knytnävsstor var den. Som ni märker så har denna dag varit en arbetssam dag, men inte för den del jobbig, snarare tvärtom. Jag får hålla på med händer och kroppen och på så vis skingrar jag tankarna. Positiva tankar uppstår och jag är nu trött i kroppen av en vettig anledning. Tro mig det är tungt att räfsa och bära sten. Ser nu framemot en varm helg med mycket sol. Kanske kan man ta av sig till shorts och få lite färg på de grå/blåbleka benen.

See you!

Var rädda om varandra

Jag har nu under en längre tid mått riktigt bra. Visst har jag mina dagar då livet känns jobbigare och tankarna snurrar i mitt huvud, men jag känner att jag kan hantera detta ganska bra. Idag har varit en sådan dag då krafterna tagit slut. Är det inte min sjukdom som gör mig kraftlös så är det mina barn. Jag har i två dagar ringt runt till olika personer i skolans värld och försökt ta reda på var ryktet uppstått ifrån som cirkulerar i byn om min son och hans bästa vän . Igår pågick det rena rama mobbningen mot lillprinsen och hans vän. Mobbingteamet är nu inkopplat på allvar för det är inte första gången detta händer. Jag har världens bästa son som inte vill hamna i kläm med någon. Han är duktig i skolan och vill göra rätt för sig. Detta ses inte i allas ögon som något bra, snarare tvärtom. Varför får man inte vara duktig, trevlig och reko? Nåväl, skolan har uppsikt och Lillprinsen mår lite bättre idag när han vet att han har de vuxna på sin sida och dessutom är det ju bara i princip en kille i klassen som utsätter de övriga för tråkigheter. Viktigt att tänka på är alltså att när, om man nu måste, sprida rykten så är det viktigt att det finns belägg för uppgifterna. Detta gäller både vuxna och barn. Rykten går ju ofta ut på att skada någon. Jag tycker att det allt för ofta snackas för mycket skit. Speciellt i mindre samhällen. Folk gottar sig åt andras olycka. Elaka människor har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Som förälder är man en förebild och jag tänker ofta på vad och hur jag säger saker om andra, speciellt när barnen är i närheten. Jag har jättesvårt att orka med detta och känner alltså att det nu i några dagar har varit jobbigt och jag har känt mig trött och håglös. Det är inte slut med tråkigheter där. Jag berättade i förra inlägget om min favorithund Chilli, hon som gett mig energi och kraft i några dagar. Hennes matte ringde nyss och berättade att de fattat beslutet att ta bort henne. Hon var gammal och inte riktigt frisk. Jag kan inte fatta att det är sant. Lite krafter försvann även där. Nyss var hon ju här hos oss och spred glädje och nu finns hon inte mer. Mina tankar går till Chillis familj. Vi sörjer med dem.

Tänk på vad ni säger till varandra. Krama varandra, imorgon kan det vara försent. Kram

Aktiv och glad

Jaha då var det söndag igen och jag känner mig glad. Leo har kommit hem och vi är nu alla samlade igen, sköönt. Jag har varit hundvakt i några dagar och jag har fått erfara hur mycket en hund kan stimulera människans sinnen på ett positivt sätt. Chilli har fått mig att vara aktiv och dessutom har hon alltid varit glad att se mig. En hund ställer inga frågor utan tar bara fram positiva sidor hos mig. Idag söndag kommer ägarna och hämtar henne, det känns trist. Vi måste nog skaffa oss en egen hund. Valborgsmässoafton firades på ett lugnt sätt med en middag hos grannen. Vårvärmen lyste med sin frånvaro men jag hade väl inte väntat mig något annat. Brasan och sällskapet gav mig värme. Hur ser då framtiden ut för mig? Jag har troligtvis kvalat in till Stressklinikens rehabiliteringsprogram. Skulle få slutgiltigt besked inom 2 veckor. Jag känner mig riktigt motiverad att äntligen få ta tag i mitt liv. Jag har under några dagar nu funderat över hur det kunde bli så här? Jag hoppas att jag med hjälp nu kan få ordning på mitt sätt att tänka, skapa rutiner och en balans i mitt liv när det gäller arbete, familj, egen tid, mat och sovklocka etc.
Våga säga nej, prioritera rätt då mår vi som bäst!

Kram på er alla!